Vattenfall är nog det bolag som utan tvekan stör mig mest. Det kan aldrig gå ihop för mig hur vi kan ha ett till 100% statligt bolag som utmärker sig till den milda grad på ett negativt sätt. I min värld så innebär ägandet av ett bolag att man faktiskt kan styra över det. Är det verkligen svenska folkets mening (och således regeringens mening) att vi ska äga ett energibolag som satsar på tyska kolkraftverk, när Sverige ska föregå med gott exempel, som satsar 28 % av sina investeringar på förnybar energi, som lyckas med konststycket att vinna den nedlåtande utmärkelsen ‘världens värsta hycklare’ genom den internationella Climate Greenwash Awards 2009 och dessutom få för sig att marknadsföra sig som ett miljövänligt företag. Staten har ett ansvar som ägare och det verkar inte skilja på vilken regering vi har, ingen ser att staten faktiskt har en möjlighet till att göra något bra. Ett stort elbolag med internationell verksamhet skulle faktiskt kunna vara världsledande när det gäller framtidens energilösningar. De som tar det ansvaret är i stället små företag med privata ägarintressen. Någonstans måste något ha gått riktigt riktigt snett.
Detta är ett ämne som jag funderar på med jämna mellanrum. Det är med viss skam jag måste deklarera att jag inte riktigt tror på demokratin så som den ser ut i dag. Ett minskat valdeltagande, minskat engagemang i partierna och ett ointresse för att se helheten är inte några direkta sundhetstecken.
Demokrati är det minst dåliga styrelsesättet som har prövats sa Churchill, jag är beredd att hålla med honom. Men detta ställer lite krav på förslag till lösningar. Jag måste tillstå att jag gillar tanken på en utvald skara med hög alturism, ett stort mått av intellekt och en dagordning som passar mig. Detta kommer tack och lov inte att genomföras efter som det skulle innebära allt för stora svårigheter att utse denna grupp och hålla den fri från korruption och skadlig påverkan. Men det finns i alla fall något sympatiskt med att människor som är bättre än oss vanliga talar om för oss hur vi ska leva och verka och att de är så kloka så att vi kan följa dem med gott samvete och med vetskapen att de leder oss rätt till en bättre värld. Men om vi lämnar den utopin och om man funderar vidare inte vidare sympatiska tanken och går vidare.
I vår grundlag sägs att vi ska ha en representativ demokrati, vi ska välja en grupp politiker som ska spegla samhället och tillvarata allas intressen. Hmmm, också det en sympatisk tanke, men knappast vidare realistisk. Problemen är flera, det är omöjligt att tillvara ta allas intressen, det oundvikliga resultatet blir att en majoritet av befolkningen styr över en minoritet. Ett flerpartisystem innebär kompromisser och svårigheter att utkräva ansvar och medför dessutom automatiskt att det blir oerhört svårt för mindre partier i en koalitionsregering att göra sin röst hörd och förklara vad som är deras politik inför deras väljare.
En direktdemokrati är också en trevlig tanke ur vissa aspekter, men frågan är om det är vidare realistiskt, vi närmar oss en tid där det faktiskt är praktiskt möjligt att ha en direktdemokrati där alla säger sin åsikt i en fråga. Problematiken ligger i att både verkligheten och politiken är oerhört komplex och en antal små omröstningar skulle innebära problem att få ihop en helhetssyn. Alternativet är att presentera paket som folket får rösta om, men detta skulle innebära en skevhet i och med att paketen skulle kräva en hel massa för att sätta sig in i och vi riskerar att de som är duktiga på att ge och ta emot information blir styrande och vi på så sätt skapar en elitdemokrati som inte skiljer sig nämnvärt mot den första tanken med en styrande elit.
Så vad är då lösningen? Mitt svar på den frågan är att jag inte vet, men vi kanske ska leka med tanken på majoritetsval i enmans valkretsar? Detta skulle innebära en minskning av antalet partier, men en mer personvalsinriktad process där vi vet vad vår representant kommer att driva för frågor och vem vi ska ställa tillsvars för de beslut som tas. Om vi ska vara uppriktiga så finns det inom kommunal politik knappast någon större mängd ideologiska gränslinjer och på riksplanet finns visserligen linjerna kvar men i och med den utveckling som skett med allianssamverkan inom båda blocken skulle konsekvensen med ett två partisystem endast hjälpa väljarna. De ideologiska skiljelinjerna skulle bli tydligare, ansvarsutkrävandet lättare genom att man inte kan gömma sig bakom en allians och inte heller bakom en partipiska hur länge som helst. Nackdelen med ett system av detta slag är att det inte finns någon relation mellan antalet röster och styrkan på makten. I teorin skulle ett parti med färre röster kunna få makten. Men frågan är om det inte redan är så om man tittar på Centern, Folkpartiet och KD så har de en större makt i dag än vad folket har givit dem en och en. Det finns inte någon legimitet i en folkpartistisk skolpolitik, en centerpartistisk näringslivspolitik, en krisdemokratisk socialpolitik och faktiskt inte ens i en moderat utrikespolitik. Så frågan är hur stort detta problem är i jämförelse med vad vi har i dag.
Nåväl, jag ska fundera vidare, återkommer när jag har en lösning på hur världen ska styras.
Tillväxt tryggar välfärden är ett argument som inte är helt ovanligt. Välfärd är bra och det vill vi ha och då måste vi ha tillväxt blir den okritiska kontentan av detta. Men om vi drar det ett steg längre, vad händer då? Vad menar vi med välfärd, krävs tillväxt och vad får tillväxten för konsekvenser.
Tillväxt är numera ett etablerat uttryck som vi hör överallt, tillväxten ska vi inte ifråga sätta eftersom det är den som får världen att utvecklas. Jaha, vad mäter vi då tillväxt i? Ekonomiska termer och välfärdsmått som antalet bilar per capita etc. Ekognomerna har således fått makten över hur bra vi lyckas och om man ska vara krass är det inte ens hur bra vi lyckas utan hur bra storföretagen lyckas med att göra vinster och att skapa nya behov och livsmönster. Men finns det verkligen ett samband mellan storföretagens lycka och människans lycka?
Välfärd då? Vad menar vi med detta uttryck som också är etablerat och sällan ifrågasätts? Är välfärd fler bilar per capita, större tv-skärmar och fler resor till Thailand? Det finns någon som har funderat på detta glädjande nog: ”Hälsa, ett lyckligt barn, välmående miljö, ett meningsfullt jobb och fred. De sakerna är verklig välfärd och det är det som vi bör diskutera. Pengar är bara en illusion som inte säger någonting om människors behov”, säger David C Korten till Dagens Nyheter.
Vad innebär detta om vi håller med Korten? Ja att mycket av det som vi räknar till välfärd faktiskt inte är vad människor värderar högt, vi skulle då kunna nöja oss med det antal bilar vi har, de köpcenter som finns och storleken på tv-skärmen och faktiskt kunna sänka eller till och med ta bort kraven på tillväxt. Vad skulle det innebära? Vi kanske skulle ha ett samhälle där vinstintresserna inte är lika stora och vi inte har avkastningskrav på offentligt ägda bolag, vi kanske kunna återgå till att titta på kvalitét i stället för kvantitet. Vi skulle kunna ta tillvara på de som fortfarande har kunskap om hur vi uppnår kvalitet och på så sätt kunna stötta de lokala marknaderna och återskapa arbetets värde. Våra varor skulle inte produceras där arbetskraften har sämst villkor och således är billigast och behöva transporteras över halva jorden gång på gång för att hålla produktionskostnaderna så låga som möjligt.
Tillväxt är inte något som vi ska eftersträva till varje tänkbart pris, tillväxt är inte en garanti för en god livskvalitet, tillväxt är inte det enda som skapar innovation. Låt oss sätta oss ner och fundera på vad som är viktigt för oss, hur vill vi att livet ska se ut och världen ska fungera låt oss sedan återta makten från ekognomerna och dess megafoner.
”Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad.” Det skriver ALEXANDER BARD
och ADAM CWEJMAN i en debattartikel i dagens Expressen.
Alexander Bard lyckas alltid imponera på mig med goda kunskaper och en suverän retorisk förmåga, om än i bland drar saker lite för långt med tanke på de argument som presenteras.
Ekoliberal var för mig ett nytt uttryck, ett uttryck som jag tycker står i strid med den klassiska liberalismen. Nattväktarstaten, den osynliga handen och så vidare. Problematiken ligger i tanken att göra vad man vill så länge det inte skadar andra människor eller deras egendom. Vår gemensamma egendom berörs inte i det jag har läst. Det är svårt att utkräva ansvar för något som sker långsamt och med hjälp av kollektiva krafter. Den dag (som kommit på vissa håll) då grundvattnet försvinner, glaciärer smälter och öknar breder ut sig så fungerar ”ekoliberalismens tanke” att för människans existens ska fortsätta måste något göras, problemet är att det få är för sent, för det är inte när öknar breder ut sig i Afrika eller vattnet sinar i Pakistan som vi som faktiskt förstör människans förutsättning för överlevnad reagerar, det är när vi blir personligt berörda som vi kommer att agera och vid det laget är det troligtvis inte möjligt att vända utvecklingen.
Att det som A & A påstår inte går att skylla på tillväxt och ekonomisk utveckling för vår påverkan på miljön är trams. Att låta marknadskrafterna styra har bevisligen inte fungerat. Om marknadskrafterna hade fungerat även när det gäller ekologin, så hade bensinpriset uppgått till ca 40 kr/l, detta är den egentliga kostnaden för bensinen om vi inte bara räknar med lokalisering, borrning, transport, bearbetning och vinst. Utan också lägger kostnader för klimatförändringar,militära utgifter för att garantera USA:s tillgång till olja från mellanöstern, sjukvårdskostnader för de som problem med andningsvägar p.g.a. avgasutsläpp, skattesubventioner till oljeindustrin etc. Bensinen kostar inte dessa summor, liksom cigarettpriset inte inkluderar vårdkostnader för cancerpatienter, förlorad arbetstid på grund av rökning etc. Marknadskrafterna har under olika tidsperioder i olika länder haft fritt spelrum och kapitalt misslyckats med något annat än att skapa en för miljön högst otrevlig bild av USA som det eftersträvansvärda målet som länder med möjlighet ska leva upp till. Konsekvenserna av detta är en annan historia.
Huruvida det inte finns något egenvärde utanför människan är en personlig uppfattning som A & A får ha om det känns rätt. För mig personligen skulle dock en levande och frisk värld utan människan vara att föredra före en för alltid förstörd värld med ett fåtal människor i ständig kamp för överlevnad. Jag tror att det finns många andra arter på jorden som skulle hålla med mig i denna uppfattning om de hade haft möjlighet.
Slutsatsen är att A & A får ha vilka åsikter de vill och de kan behövas i folkpartiet för att få igång en ideologisk debatt som kan vara uppfriskande för partiet. Men deras åsikter gynnar knappast varken jorden eller de människor som A & A anser sig värna om. Ekoliberalism är ett hopkok av två ord som ideologiskt sett inte är kompatibla, men det var ett fint ord. (Gillar ord)
Mina förhoppningar på Apples nya produkt var skyhöga, dels för att det inte brukar vara någon risk med höga förväntningar på Apple, de brukar leverera, men också för att jag såg framför mig en revolution. En välkommen revolution av mediavärlden.
Låt mig börja med att klargöra att jag faktiskt uppskattar att bläddra i en tidning och vända sida i en bok, för att inte tala om vilken utmärkt inredningsdetalj böcker är, det finns väl knappast något annat som visar vem personen som bor i hushållet är än dess bokhylla?
Böcker kräver att man ska kunna ta med dem och läsa överallt, det är inte alla som koncentrerar sin läsning till chesterfieldfotöljen i biblioteket hemma, den ska vara mobil. Utan att ha sett Apples Ipad i verkligheten kan jag nog konstatera att den uppfyller det kravet hyfsat, det är dock fortfarande lättare att slänga ner en bok i väskan och ta med sig. Det andra kravet är att det ska vara lätt att läsa och överskådligt, här tycker jag (till alla filmfantasters fasa troligtvis) att Apple valde rätt när man gick på en 4:3 skärm i stället för widescreenskärmen, hellre en stor sida stående än två liggande, detta blir ännu tydligare när man talar om tidningar. Att Apple mot sin vana valde att gå på ett öppet format med stor spridning ska de ha cred för. Amazon sålde efter jul mer böcker i digitalt format än i pappersformat, detta talar för att det faktiskt finns en framtid för e-boken, Apple har möjlighet till att göra övergången markant. Låt oss bara hoppas att alla böcker som finns i vanligt format behandlas med värdighet och tas väl hand om och inte bränns på bål eller går till pappersåtervinningen på sikt.
Men det är inte böckerna som är den eventuella revolutionen, det är tidningarnas och magasinens möjligheter. För det första får de nu förhoppningsvis en distrubutionskanal som kan ersätta både dagens pappersupplagor och nätupplagorna. Pappersupplagor är dyra att trycka och distribuera, det är en långsam kanal som inte passar sig för många av de krav som läsarna i dag har. Det är dessutom inte ett vidare miljövänligt sätt att distribuera nyheter. Internet som det fungerar i dag har lett till att driva många medier mot en ättestupa, det är ganska enkel företagsekonomi att inse att trots viss annonsering kommer gratis mediewebbar aldrig att kunna finansiera en redaktion med kvalitet och oberoende. Vi riskerar att utvecklingen fortsätter mot en medievärld där pressmeddelanden och dokusåpereportage samt av de beskrivna finansierade reportage. Den granskande och djuplodande journalistiken är som jag ser det helt klart hotad. Med ett ändrat distrubutionssätt där det finns vettiga möjligheter att ta betalt för sin produkt kommer troligtvis allt att vara sig likt i början, vi kommer på våra läsplattor att få ta del precis samma information som finns i tidningarna i dag. Men och det här är viktigt, en billigare distribution ger ökade möjligheter för små uppstickare att ta marknadsandelar snabbt, detta kommer att minska den maktkoncentration som i dag finns i medievärlden och ge oss som konsumenter större valmöjligheter, vi kommer att kunna välja om vi vill läsa varje dag om senaste festen på Karma eller om vi kanske hellre vill läsa artiklar där media faktiskt använder sin roll som den fjärde statsmakten på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Jag har den tilltron till mina medmänniskor att jag tror att skräpmedia kommer att vara tvungen att anpassa sig, skärpa upp sig och börja arbeta mer journalistiskt och börja se sina läsare som något annat än hjärndöda amöbor som man kan mata med vilket skräp som helst.
Min övertygelse är att distribution av material till Ipaden (eller andra liknande produkter) kommer att leda till bättre journalistik och på sikt kommer det på grund av möjligheten till att använda olika former av media och länkar bli bättre än till och med pappersupplagor. Låt oss bara hoppas att trots möjligheterna att vi slipper se oredigerade kommentatorsfält där debatter som får Paradise Hotel att framstå som högintellektuellt förs.
En sista tanke bara. Utgångspriset på Ipad är 499 dollar, det är inte dyrt med tanke på vad man får, MEN det är dyrt i förhållande till vad stora delar av världens befolkning har råd med, alla måste ha rätt till att ta del av information och denna produkt kommer inte att minska informationsklassklyftorna som finns, förhoppningsvis är detta produkten som visar vägen om hur vi kommer att ta del av information i framtiden men liksom när det gäller Iphonen så kommer andra att följa efter och på sikt kommer priserna att vara mycket lägre. Den dagen gäller det att vi säkerställer att alla kan ta del av det som jag tror kommer att vara den ledande informationskanalen.
P.S Jag tror även att denna typ av produkter kommer att ersätta TV:n en vacker dag (tänk allt innehåll samlat i en enhet, som kan projeceras på väggen), då får jag plats med en vacker tavla i stället för en TV på väggen D.S
Han Marcus Birro, dansaren ni vet. Skrev i dag en krönika i Dalarnas Tidningar om Personligt ansvar. Detta ämne är intressant varav jag stjäl ämnet av honom, dock inte innehållet eftersom jag inte tog mig igenom hela krönikan. Nåväl vad har vi för personligt ansvar för oss själva och för vår omgivning? Stort säger Birro, totalt skulle jag vilja säga. Det är endast mig själv och min kraft som jag alltid kan lita på, inte för att vara skeptisk till omgivningens vilja eller goda intentioner, men helt enkelt för att omgivningen inte alltid är tillgänglig. Att omgivningen dessutom kan ha en annan vilja än din egen och/eller andra prioriteringar gör att du vid varje faktiskt stå öga mot öga med den utmaning du ställs inför, alldeles alldeles själv. Ditt öde är ditt, det är inte sammankopplat med någon annan genom någon sorts magi, att vi sen vill och kan koppla samman vårt öde med någon annans är helt vårt eget val.
Detta kan låta tungt, sorgligt eller vad du vill, men faktum kvarstår du kan inte kräva av dina föräldrar, barn, maka/make eller andra i din omgivning att de alltid ska finnas där som hjälp och stöd, även om de vill så är det inte alltid möjligt. De gånger som deras liv sammanfaller med mitt så kommer de kanske att vara där, men en mindre vacker dag så sammanfaller ditt liv inte med någons och ditt ansvar kommer att bli mycket tydligt och konkret. Oavsett hur skrämmande denna tanke kan verka för mig så finns det en vits med att tänka tanken ända ut då och då. Vitsen är att den när den dagen kommer och du står inför en tillsynes oöverkomlig utmaning och upptäcker att du är du och ingen finns till din hjälp kommer du inte att bli chockad, du visste att denna dagen skulle komma och på så sätt minskar din distraktion inför uppgiften. Visst finns det människor som har lyckan att aldrig hamna i en situation där de ska besegra Goliat med en slangbella helt ensam, men jag tror att de är få.
Jag hade denna diskussion med en person vars omdöme jag litar på, han menade på att det finns ett band som aldrig kan brytas, nämligen den mellan förälder och sina barn. I och med att du alltid kommer att göra allt som står i din makt för dina barn, så borde de således alltid kunna lita på att du finns där som stöttepelare. Även om man tror på obrytbara band mellan förälder och barn är detta relevant, det är bara de första åren föräldrarna tar hand om dig och är i närheten av dig varje sekund på dagen, denna uppsyn minskar och minskar tills dess att den i värsta fall består av ditt besök per kvartal på långvården. Föräldrar har rätt till ett liv, att kunna betala sina räkningar i stället för att ge dem till barnen, att kunna resa bort utan att kunna hjälpa barnen med pelletspannor som brinner eller passning av barnbarnen. De har inte någon plikt att alltid vara till hands och kunna rycka in, den skyldigheten försvinner när du och/eller de anser att du är nog gammal att klara dig själv. Att sedan viljan (men inte rättigheten) finns att hjälpa sina barn, är en annan sak.
Denna mer eller mindre vettiga slutsats leder till svaret på en fråga som jag och många andra ställt oss och som jag tror är vanligare i 70-80-tals generationen, när blir man vuxen? Är det när man flyttar hemifrån? När man börjar pensionsspara eller får barn? Svaret är nog ”När du kommer till insikten att ansvaret är ditt och ingen annans” när den insikten kommer varierar nog från 15-105 års ålder och den insikten är inte helt lätt att hantera.
Man kan inte annat än att avundas de personer som hittar ett färdigt paket med sanningar. Oavsett vad det gäller så har många människor funderat på just det ämnet genom tiderna, en del har varit klokare och en del inte fullt så kloka. Det finns således en mängd färdiga paket som man kan välja mellan för att själv få ta del av sanningen. Antalet möjliga paket är också det som är problemet, i och med mängden paket så kan man antingen konstatera att:
A) Det finns ingen sanning eller,
B) Sanningen är olika för olika människor eller,
C) Den ultimata sanningen är inte upptäckt, eftersom sanningen då skulle få global genomslagskraft eller,
D) Den ultimata sanningen är funnen men den innebär antingen att man måste hitta den själv eller att den är för komplicerad (upptäckaren är inte pedagogisk nog) för att den ska få genomslag hos alla.
Min egen teori som inte är grundat på annat än en känsla är att vägen till sanningen finns inom oss alla, problemet är bara att hitta den inom sig. Oavsett vad vetenskapen berättar för oss, oavsett vad vår omgivning försöker övertyga oss om och oavsett hur mycket du söker hos böcker, samfund, föreningar, experter så kommer du inte att finna det. Sanningen, din sanning, finns bara hos dig och den kan du komma underfund med även om du aldrig har läst en bok eller kommunicerat med en annan människa, den finns där och det är upp till dig att hitta den om du vill.
Aftonbladet har en artikel om ett gäng forskare som har träffats för att diskutera kontakter med Aliens. En av de slutsatserna de drar är att vi kanske inte ska vara helt oreserverade vad gäller dessa eventuella Aliens, de kanske inte vill oss något gott utan är elaka med oss. De föreslår att alla regeringar sätter sig tillsammans och diskuterar hur vi ska hantera detta eventuella hot.
Tankarna när jag läser detta blir lätt konstiga, för det första varför skulle de vara intresserade av att komma och hälsa på oss? Om de kan ta sig hit innebär det att de har ett tekniskt försprång och troligtvis inte behöver våra tekniska kunskaper. De kanske har problem och vill lära sig något annat, well, well, well…. om det är moral, etik och hur vi tar hand om vår planet de ska lära sig så ligger de mycket pyrt till minst sagt och med tanke på deras tekniska utveckling, kan det inte vara ett allt för stort kaos hemma hos den. Det kanske kan tänkas vara något annat, men jag kommer inte på det på rak arm, den slutsats jag drar är att de antingen är nyfikna (men då kan de kanske lära sig om oss på annat sätt än att riskera livet för att komma och säga hej) eller så handlar det om tillgångar. Handlar det om tillgångar så får vi hoppas att de är snälla och vill ha något vi har gott om i måttliga mängder, annars ligger vi och deras utsända lite pyrt till skulle jag vilja påstå.
Summan av kardemumman är således att om det landar ett UFO på taket och det kommer någon Alien och hälsar på är denne troligtvis inte alls lika gosig som ET och ALF utan troligtvis någon som vill ha din benmärg eller sno vårt vatten, eller troligtvis som i V få dig att tro att den vill ha ett glas vatten och samlar ihop din benmärg sen.
Hur ska vi då förhålla oss till detta? Ja för det första kämpa emot så klart, man ger inte bort sin benmärg frivilligt, det är nog inte så skönt. Om inte det lyckas hoppas på en juste bedövning. Men sen då (ja inte du men mänskligheten i stort)? Ja med tanke på det system vi tror på så ska vi väl acceptera detta. Om någon är så fräck att de har tekniskt försprång, bättre förstånd, bättre utvecklad kropp för att kunna ta det och har en craving för något, så ska de också få ta det. Eller?
PS. Huruvida forskare inte har vettigare saker att göra än att träffas i London och diskutera Aliens lägger jag mig inte i DS.
